Harrens livsvillkor.
Harren kräver för sin överlevnad friska, outbyggda och rena vatten.
Allt eftersom storsamhället breder ut sig kommer harren att dra sig undan.
Idag finns den företrädesvis i de norra delarna av vårt land, där Norrbottens län är den sista riktiga utposten. Jönköping med Dunkahallaån är idag harrens sydligaste utpost. Därefter tilltar populationerna ju längre mot norr man färdas.

I Norrbottens län är harren fortfarande en relativt vanlig fisk, som med fördel kan fiskas i Bottenvikens inre delar, i storälvarna, jokkarna och sjöarna.
För många år sedan särskildes den svenska harren i blåharrar och gråharrar, och det fanns till och med två latinska namn för den. Idag gäller enbart Thymallus thymallus, men fram till 1971 fanns också det latinska namnet Thymallus vulgaris (vanlig).

Det fanns en tid då man ansåg att den fjällnära harren levde fram till fjällbjörksgränsen. Numera är så inte fallet, utan den kan hittas långt upp på fjällplatåerna. En orsak till detta kan vara sikens och gäddans intrång i fjällmarkerna, två fiskarter som harren knappast kan förlika sig med.

Harrfiskets strategiska problem.
Harren är en härlig flugfisk, och Piteälven en av de mest självklara utflyktsmålen för dagens sport- och flugfiskare. Älvens många stenar, djupgropar, grundklackar och selbildningar utgör formen för den strategi som bör läggas upp.
Därför kan det vara av vikt att en båt finns till förfogande, för att lättare komma fram till de mest attraktiva fiskeplatserna. I det fiskestrategiska förloppet finns många saker att ta hänsyn till, såsom det dagliga insektslivet, vaksituationen, det omkringliggande landet, strömhastigheten, eventuella bakvatten, vädersituationen, hög- eller lågvatten, sportfiskeintensiteten eller fiskeredskapet.
För Piteälvens del är båten ett viktigt fiskeredskap, oberoende av om Du använder Dig av spinn- eller flugspö. En given förutsättning kan vara att söka sig till en plats där älven byter biotopkaraktär, det vill säga en djupgrop, grynna, forsnacke eller utström.

Efter mer ymniga regn kan det vara en fördel att söka den större harren mer strandnära. Fenomentet bygger på det faktum att landbaserade insekter (terrestrials) sköljs ner i strömmarna. Det är heller inte ovanligt att den rejält fullvuxna harren simmar par om par. Vid allt flugfiske har strömhastigheten stor betydelse.

Harren står gärna i skiktet mellan den starkare och svagare strömmen. Fenomenet kan skönjas av den osynliga markeringen mellan blankt och vågigt vatten. Harren stiger sällan rakt upp till flugan. Den stiger gärna till flugan, men synar den under några meter innan den eventuellt gör en attack. Skulle mothugget misslyckas, simmar den så småningom fram till ursprungsplatsen. Vakringen ger här en falsk förebild av var fisken egentligen uppehåller sig. Därför bör man alltid lägga ut flugan ett par meter uppströms vaket.

Harrens huggvillighet och selektivitet.
Harren räknas som vår finaste flugfisk. Däremot finns det en förutfattad mening om att den tar vilka flugor som helst. Så enkelt är det inte, utan många gånger är det precis det motsatta. Mångårig erfarenhet har visat att det finns få fiskar som kan visa upp en sådan selektivitet (urvalsbundenhet) som just vår svenska harr.

Orsakerna till fenomentet kan därför vara många. Några orsaker till selektivitet hos harren kan vara dag- eller nattsländekläckningar, dag- eller nattsländesvärmningar, äggläggande dag- och nattsländor, invasioner av flygmyror, steklar och harkrankar, lövmask- koncentrationer, knottbollseffekter och så kallade synergistiska kombinationer.

I fjälltrakterna förekommer en större kläckning och svärmning av en dagslända (ex; fjällåslända) redan i början av juli månad. Därefter avtar denna inom tio dagar varvid nattsländornas tid kommer. Eftersom dagsländekläckningen på fjället kan vara väl så tilltagen, kan det under denna tid vara lönlös möda att fiske med en likartad kreation.

Under samma tidsperiod dyker också de första harkrankarna upp, en intressant företeelse med tanke på den enorma kläckning av dagsländor som just då brukar förekomma.
En fördel kan därför vara att fiska med någon form av harkranksimitation, eftersom denna också kommer att fungera som en attrachtor bland miljontals flytande duns (nykläckta dagsländor som sitter på vattenytan för att torka vingarna). Knottbollseffekter är en annan mycket intressant och viktig ingrediens i harrens föda. Varför harren under stundom förfäktar knott på menyn, ligger fortfarande på spekulationsstadiet. När knotten kläcks finns fenomenet att flera nykläcka insekter klättrar upp på varandra för att så snabbt som möjligt kunna bli flygga. Knottbollarna brukar innehålla ett tjugotal knott, som tillsammans kan bli en något större matbit för harren.
Under vissa tillfällen är knottätande harr mycket selektiva, och även om det finns många och betydligt fetare nattsländor på strömmen, föredrar de knott. Dagen efter, eller till och med senare samma dag, kan det hända att harren har bytt diet till nattsländor. Kontentan av knottbollsfenomenet kan vara att harren för stunden suktar efter ett speciellt ämne, kanske ett spåämne, som finns i knott, men inte i nattsländor.

För en flugbindare kan det vara viktigt med några speciella knottimitationer i flugaskarna, såsom Black Gnat och Knottimitation från Tjuonajokk. (Se avsnittet harrflugor). Det finns många olika skäl till harrens envetna val av en speciell insekt. Oftast kan födovalet förknippas med andra, så kallade synergistiska effekter. En synergistisk effekt är påverkan/samverkan mellan två eller flera orsaker för att få fram en viss effekt. Överfört till entomologiska studier kan detta bland annat betyda att knottbollarnas attraktionskraft försvinner vid felaktiga vindar.
Strömmen piskas upp och knottbollarnas konstruktioner försvinner. Om en komponent fattas kanske hela det biologiska förloppet faller. Sammaledes om vattentemperaturen är för låg. Då förekommer ingen kläckning.

Harrens längd och vikt
Harrlistan. (Strömmande vatten).
0,5 kg 34-38 cm
0,6 kg 38-42 cm
0,7 kg 42-44 cm
0,8 kg 44-46 cm
0,9 kg 46-48 cm
1,0 kg 48-50 cm
1,1 kg 50-51 cm
1,2 kg 51-52 cm
1,3 kg 52-53 cm
1,4 kg 53-54 cm
1,5 kg 54-55 cm
1,6 kg 55-56 cm
1,7 kg 56-57 cm
1,8 kg 57-58 cm
1,9 kg 58-59 cm
2,0 kg. 59-60 cm

Av siffrorna kan man dra den slutsatsen att harren är en avlång fisk. Efterforskningarna visar på en viktstruktur där en harr på 50 cm väger cirka 1 kilo, en på 60 cm cirka 2 kilo, och en rekordharr runt 70 cm minst 3 kilo.

Detta är den första och viktigaste förutsättningen för beräkning av vikten när man vet längden. Naturligtvis faller en och annan harr ur ramen, men i det stora hela fungerar listan tillfyllest. Harren bör mätas från stjärtens yttersta spets till fiskens nos.

Måttet kallas för ”Total Length” och bör inte sammanblandas med ”Fork Length”, vilket betyder en måttangivelse från fiskens nos till mittendelen av stjärten.

Det är praktiskt och trevligt att ha med sig ett måttband i fiskevästen. Om all fisk skall släppas tillbaka, vilket man i och för sig bör göra med just den stora harren, kan ett bättre sätt vara att märka flugspöet i decimetersektioner. Det har ibland hänt att harren har förväxlats med siken.
En sik är mer knubbig i jämförelse med en harr, och har en helt annan ryggfena och mun. En sik på 50 cm bör väga ungefär ett halvt kilo mer (ungefär 1 ½ kilo) än en harr i samma längd.

Sveriges genom tiderna största harr fångades i början av juli 1966 på sjön Råstojaure norr om Kiruna. Den vägde 3,35 kilo och var 71 cm lång. Fisken togs på spinn av Henry Lundbergh från Örnsköldsvik.
I Piteälven har det faktiskt tagits längre harrar än detta historiska praktexemplar, men ingen av dessa giganter har vägts eller anmälts.

De viktiga harrflugorna 
Det finns några viktiga förutsättning för valet av harrflugor. För Piteälvens del bör valet ligga på nattsländans olika stadier. Nattsländan har en livscykel som skiljer sig något från dagsländan

Nattsländans livscykel
1. Äggen läggs.
2. Larvstadiet (ex, husmasken)
3. Puppstadiet
4. Kläckningen och svärmningen
5. Döda sländor eller spent – winged

I det entomologiska hänseendetkan det därför vara en god kunskap att skilja på nattsländans puppa och dagsländans nymf.

För Piteälvens del är det viktigare med puppor i asken än alltför många nymfer. Puppan är oftast kraftigare, hårigare och bulligare än den skira nymfen.
Över huvud taget kan generellt säga att nattsländan är en kraftigare insekt än dagsländan, detta taget över alla utvecklingsstadierna.

I det historiska perspektivet uppfanns den numera odödliga nattsländan Europeá 12 av fransmannen Tony Burnand. De första av denna flugtyp hamnade så småningom hos flugfiskaren och konstnären Rolf Smedman. Detta var i mitten av sextiotalet, och en ny dörr för svensk entomologisk teknik och kunskap hade öppnats. Under samma tidsperiod byggde Piteälvens galionsfigur Åke Bodén, bördig från Piteå, de första ÅBO- sländorna i kork.

Numera är dessa flugor ett ”måstebete” för ett utvecklat harrfiske, och det är framför allt flugor framtagna för flugfisket i Piteälvens steniga räjonger.
Efter många års studier fann Åke Bodén en struktur för sina flugor. Den bör ha en god flytförmåga, ha en insektsriktig silhuett, landa rätt på vattnet, ha en god krokningsförmåga, inte vara vindkänslig, vara hållbar och lättbunden.

Åke Bodén förfäktade också den åsikten att harrflugorna bör ligga inom färgkombinationerna gult och brunt. Flugbindargeniet Gösta Larsson, tyvärr avliden, har genom alla åren utvecklat sina speciella flugor för det nordliga flugfisket. Gösta Larsson har fiskat sig genom många dalgångar, där just Piteälven kan sägas vara en av favoriterna. En av hans odödliga kreationer är Moskolselarn, en spektakulär skapelse för vår nordliga harr.

I den norrländska entomologin får man inte glömma bort Gunnar Isaksson, ibland kallad plastnymfens fader, på sin tid en god vän till Nils Färnström och en skicklig flugfiskare.

Det stenbemängda harrparadiset.
Det finns ingen älv som är så stenig, både under och ovan vattenytan, som stora delar av Piteälven.

Detta gör fiskeplatserna mycket intressanta men delvis svåråtkomliga. Därför kan det vara en fördel att använda båt, även om vissa risker finns med själva framförandet. En fördel är därför att alltid vara två i farkosten så att en kan sitta fram, gärna med polaroidglasögonen på, och spana efter undervattensstenar.

Till fiskeutrustningen tillhör därför den obligatoriska flytvästen och ett någorlunda tungt ankare. Vattendraget inhyser ett osedvanligt rikt insektsliv, vilket till stora delar beror på skiftande vattendjup med djupgropar och grundklackar.

Här lever mängder av nattsländelarver och puppor, grundstommen för piteälvsharrarnas föda. Det finns ingen storälv i norr som kan visa upp en sådan variation av nattsländor som denna genuina storälv i hjärtat av den norrbottniska taigaskogen.

Förutom ett rikt harrliv döljer sig också augustinätternas vidunderliga storöringar. Jätteöringar över tio kilo har tagits, och varje år får sportfiskare chanserna att tampas med ordentliga öringar.
Det är framför allt drag och vobbler som har varit de mest framgångsrika betena. Det stenbemängda harrparadiset kan sägas vara skogsälven mellan Tjeggelvas och ner mot Storforsen. Här finns möjligheterna till ett trevligt sportfiske i tysta och stora vildmarker, fortfarande lika orörda och oantastbara som den gången när vattnet trängde fram under inlandsisen.

Åke Bodén var Piteälven personifierad
Jag kände en gång en man som var min bäste vän. Han hette Åke Bodén och var från Piteå, där han bodde och verkade under hela sitt vuxna liv. Han blev med åren en mycket känd flugfiskare och upphovsman till de berömda ÅBO – sländorna, gjorda av kork.

Till detta var han en mycket skicklig båtflugfiskare, som helst uppehöll sig i de mellersta delarna av Piteälvens stenbemängda harrparadis. Under senvintern 1982 ringde Åke Bodén till mig.
Vi hade aldrig träffats. Samma vecka styrde jag mot Piteå, full av förhoppningar och säkerligen en aning nervös. Det blev ett sammanträffande jag aldrig kommer att glömma.

Åke berättade den mer sagolika historien efter den andra, så pass personligt inramad, att jag blev djupt imponerad. Klockan fem på morgonen lämnade jag Piteå, solen sken över glödande horisonter och känslan fanns att sommaren snart skulle komma. Jag hade fått en ny vän. Sedan dess fiskade vi ihop, och fick sex underbara fiskar- och kamratår tillsammans.

För det mesta idkade vi vårt gemensamma flugfiske i de mellersta delarna av Piteälven, där Åke hade en liten fiskarkoja. Det var harren som lockade, och det var ÅBO – sländorna som gällde. När vi hade klivit i båten, varje morgon, oberoende av väder, lämnade vi den inte förrän klockan 18.00. Åke förfäktade nämligen den åsikten att harren i Piteälven slutade att vaka precis i den tiden.
Idag tror jag att det var Åke som hade bestämt att klockan sex om kvällarna slutade harren att intressera sig för flugorna. Faktum kvarstod. Klockan sex var det slut och vaken avtog. Efter eventuell fiskrensning klev vi in i kojan och stängde dörren. Nu hände det otroliga, nämligen det att allt fiskesnack avslutades.

I sex år satt vi, sommar som höst, och pratade om livet, kärleken och de alldagliga problemen.
Någonstans efter Piteälven finns en stor tall. Hittar Du den så finns det en minnesplakett på baksidan av trädet.

Då vet Du att Du befinner Dig i Åkes land.
Åke Bodén levde mellan åren 1920 – 1988.

-Gunnar Westrin-