Lax
Många menar att laxen är kungen av alla sportfiskar. Den är helt beroende av outbyggda älvar för sin överlevnad.
För Piteälvens del finns laxen upp till Storforsen.
Laxen är, i ordets rätta bemärkelse, en vandringsfisk. Piteälvslaxarna simmar så småningom ner till uppväxtområdena i södra Östersjön.
Den bästa garantin för piteälvslaxarnas överlevnad är alltså att allt yrkesmässigt fiske på dessa platser slopas.
Det finns knappast någon fisk som kan dra till sig en internationell sportfiskarkår som laxen. Det finns ett grundmurat intresse världen över, och sportfiskaren i gemen är också villig att betala en bättre slant för hanteringen.
På många håll i världen har fiskekortspriserna också nått fantasins höjder, ett utslag av den krympande miljö vi befinner oss i.
Laxen lever tre år i älven – i vissa upp till fyra år – innan den vandrar ut i havet.
När den återkommer gör den det för att leka. Därför bör älven vara öppen för de långväga gästerna.
Sportfisket kan delas in i olika delar, där flugfisket har växt sig allt starkare.
Inom entreprenadverksamheten är det också flugfisket efter lax som har dragit till sig de stora massorna av sportfiskare, både från vårt eget land, men också från kontinenten och resten av världen.

Svenskt sportfiskerekord; 28,7 kilo. 1992.

Öring
De flesta av oss har börjat sin fiskebana med ett långspö och mask. Redan då var öringen en attraktiv fisk, som sedan dess har gått ett dystert öde till mötes. En stor inverkan på utvecklingen har varit ett felaktigt skogsbruk, med många skogsdiken som följd. Dessa diken spolierar bland annat insektslivet. Bortfallet av skog har gjort att vattentemperaturen i bäcken har höjts, de skyddande strandbårderna har avverkats och humussedimentering har tillskapats.
Piteälven är som gjord för öringen.
Dessa steniga bottnar utgör den skyddande plats som den så väl behöver.
I det stenbemängda harrparadiset kring Vuolvojaure finns fortfarande enastående förutsättningar för storfiske efter denna strömmens tiger.
Varje år tas också exemplar över sex kilo, men fiskar över tio kilo har fångats.
De största öringarna tas på drag eller vobbler, men fina fiskar slår varje år på de flugor som flugfiskaren presenterar.
Svenskt sportfiskerekord; Insjö-öring 17 kilo. 1991. (Gällivare). Havsöring 15,2 kilo. 1993.

Harr
Piteälven har i alla tider varit känt för sitt fina harrfiske.
I början av nittonhundratalet gjorde man tydligen skillnad mellan flug- och spinnfångad fisk. Det får man klart för sig när man läser att alla tiders största flugfångade harr togs i Pärlälven den 17 augusti 1919.
Detta av flottaren Axel Nyman som just den dagen hade en spinnare på spöet.
Den 2,8 kilo tunga harren ligger i paritet med det nuvarande svenska rekordet.
Så småningom skulle Piteälven bli platsen för ett nytt svenskt flugfiskerekord för harr. Händelsen utspelades under andra världskriget, närmare bestämt den 6 augusti 1942.
Fångstmannen John E. Nilsson fiskade med fluga i Falesjaure uppströms Tjeggelvas när storharren slog till. Harren vägde 2,35 kilo, och skulle stå sig ypperligt även i dag.

Svenskt sportfiskerekord, 2, 85 kilo. Piteälvsområdet kring Harrejaure 1986. Sveriges största spöfångade harr; 3,35 kilo. Råstojaure 1966. Mer information om harren, flugor osv.

LÄS MER OM HARREN – PITEÄLVENS KARAKTÄRSFISK

Sik
Siken är en något underskattad sportfisk.
Den tar företrädesvis på fluga eller på pimpelfisket, och kan vara en alldeles utomordentligt fin utmaning.
För Piteälvens del finns flera arter av sik, där en kan sägas vara den mer storvuxna aspsiken.
Siken representeras i Sverige av minst sex arter. Dessa kan bilda hybrider mellan varandra, vilket gör det mycket svårt att säkerställa arten. Bästa sättet att göra det på är att räkna fiskens så kallade gälräfständer.
I det biologiska hänseendet utgör siken en stor födokonkurrens till framför allt harren och rödingen. I många vatten räknas därför siken som en andra handens sportfisk, och inte uppskattad av alla.
Särdeles trevligt är det att flugfiska sik med en liten torrfluga. Fiskens förhållandevis lilla mun gör äventyrligheterna mycket intressanta och fullt sportfiskemässiga.
Svenskt sportfiskerekord; 5,3 kilo. 1994.

Röding
Det är numera klarlagt att vi i Sverige har tre olika rödingarter i landet.
Dessa skulle i så fall vara fjällrödingen, storrödingen och en bottenlevande undermålig typ som kallas rödingtita.
Vi har också en inplanterad art som kallas för bäckröding, men är i grunden ingen svensk fisk, utan kommen från Nordamerika. Denna får inte beblandas med de svenska fjällrödingar som lever i bäckar.
För Piteälvens del finns rödingen företrädesvis uppströms Tjeggelvas upp mot Miekak.
I fiskecampen i Miekak har ett strukturellt flugfiske efter rödingen blivit en internationell angelägenhet. Rödingbestånden i Miekak med omgivningar grundar sig på långt gående utplanteringar.
Enligt Sötvattenslaboratoriet i Stockholm var sådana sjöar som Pieskejaure, Mavasjaure, Vajmok mf fisktomma fram till 1964. Sjöarna ligger på en så kallad högglaciärplatå, dit fiskarna inte kunde komma, på grund av vandringshinder kring Miekak.
Redan i mitten av sextiotalet sattes också ut den, på den tiden, nykonstruerade hybriden kröding ut i dessa miljöer.
Idag är rödingfisket i vattnen kring Miekak en given attraktion, och framför allt torrflugefisket efter röding i Pieskejaureströmmarna.
Rödingen är den ultimata utmaningen för fjällfiskaren, en fisk som knappast går att strukturera inom givna ramar.
I den stora källflödessjön Tjeggelvas har det genom åren fångats enorma exemplar av rödinghybriden kröding, en del över 14 kilo!
Denna är en korsning mellan kanadaröding och svensk fjällröding. Andra hybrider är splejk, vilken är en korsning mellan kanadaröding och bäckröding, och bröding som har framavlats mellan bäckröding och svensk röding.

Svenskt sportfiskerekord; 8,9 kilo. 1995.

Gädda
Gäddan kan – tillsammans med abborren – räknas in som landets vanligaste och mest populära sportfiskar.
Fisken finns långt upp i hela piteälvssystemet, men fångas företrädesvis i skogsälven nedströms Storforsen.
Den livnär sig på rov, varför röster har höjts om att decimera gäddbestånden i lekande laxars älvar. Här bör man dock vara restriktiv, eftersom den större gäddan också tar för sig av den egna artens avkomma.
Skärgården utanför Piteälvens mynningsområde är hemtrakten för det verkliga gäddfisket.
Fiskesäsongen brukar börja i början av juni månad, och kulminera kring midsommartider. Ett gott riktmärke är vassens längd. När denna blir utväxt brukar den större gäddan lämna skärgårdsområdet för det mer öppna havet. Nästa stora gäddperiod brukar inträffa i september, när strömmingen, men framför allt löjan återkommer inomskärs.
En fördel är då att söka gäddan på djupare vatten och lite längre ut. Dessa välvuxna gäddmadamer tas oftast på djupgående vobblers av allehanda större modeller.

Svenskt sportfiskerekord; 22,5 kilo. 1973.

Abborre
Abborren finns – likt gäddan långt upp i Piteälvens vattenföring, och ävenså i landskapets många sjöar.
Det har gjorts undersökningar som har visat att abborren är vår mest populära sportfisk, en gynnare som har följt oss genom livet.
Abborren är trevlig att meta från båtbryggan, den kan fiskas med spinn och fluga och med fördel med pimpelspöet på vårisarna.
Därtill är den mycket god att spisa, både som rökt och halstrad. Abborren är en rovfisk, som gärna tar för sig av sjöns eller strömmens yngelproduktion. I det ekologiska hänseendet kan abborrungarna också vara en god föda för exempelvis den mer storvuxna öringen.
I Piteälvens mellersta delar, bland annat kring Tjeggelvas, finns goda möjligheter till fångst av den ordentligt storvuxna abborren. I dessa fjällnära gammelskogar är det inte ovanligt att harren lever tillsammans med abborren och gäddan. Denna konstellation får till följd att fiskarterna håller ”ordning” på varandra. Bägge arterna blir på detta sätt storvuxna.

Svenskt sportfiskerekord; 3,1 kilo. 1985.

Lake
För vissa kan laken vara en något udda sportfisk, men ger stora möjligheter till ett varierat sportfiske. För Piteälvens del fiskas de oftast under mörka och kalla vinterdagar, under den tid då fisken skall gå på lek.
Laken har en enastående förmåga att rota sig alla upptänkliga vatten.
De är mer bottenlevande och tar gärna för sig av andra fiskars äggproduktion. Därför kan den ibland tas som en ”ogräsfisk”, vilket är ett felaktigt ord på all fisk inom den genren. En god förutsättning för öringens leverne i älvsystemet är till en del lakens förtjänst. Det är inte ovanligt att öringen tar för sig av lakungarna.
För flugfiskarens del utnyttjas detta med flugimitationer som kan lika en lakunge, såsom den klassiska Muddler Minnow.

Svenskt sportfiskerekord; 8,5 kilo. 1996.